Konstnären i fokus: Akvarellkemisten

Hur förenar man vetenskap med kreativt skapande? För Alexandra Walsh, Akvarellkemisten, har förkärleken för båda områden funnits med sedan barnsben. Hennes hjärta har alltid klappat hårt för måleri och teckning, men det var hennes andra stora intresse som drog henne mot studier inom kemi. Under doktorandtiden, när ambitionen var att bli kemiprofessor, upptäckte hon dock att hon trots sin stora passion för vetenskap inte var helt nöjd med sitt val av väg. I stället började hon fundera ifall konsten nog ändå var hennes kall – och tog återigen upp både penseln och pennan.

Sedan 2021 har Alexandra därmed valt vägen att arbeta på heltid som konstnär, men även som konstpedagog. Att få lära ut och att undervisa kallade helt enkelt på henne, och under en vetenskaplig expedition på isbrytaren Oden med mål Nordpolen var hon stundtals så uttråkad att hon började hålla i teckningskurser för besättningen och andra forskare. Här såddes ett frö om att hon faktiskt även hade fallenhet för att undervisa inom just konst.

Så fort insikten, i kombination med utbildningar inom just pedagogik, kom till henne påbörjades en annan resa; att arrangera workshops och kurser som just akvarellpedagog. Bland annat har hon bedrivit kursverksamhet och föreläsningar hos aktörer som Nordiska Akvarellmuséet, Gerlesborgsskolan samt för konstföreningar som Nordiska Akvarellsällskapet. Att undervisa är en av hennes favoritsysslor och via sin hemsida erbjuder hon bland annat olika typer av färdigpaketerade akvarellkurser.

Utöver detta forskar hon glatt vidare inom kurser som behandlar akvarellmåleri, där hon just nu fördjupar sig inom akvarelltekniker samt miljövänlig återvinning av akvarell. Hon ser sig själv som en ”evig student” som aldrig riktigt får nog av att studera – det finns helt enkelt oändligt att lära sig om konsthistoria, filosofi och konstvetenskap. Med sin samlade kunskap har hon idag lyckas kombinera och skapa en profession där hon får det bästa av alla världar – vetenskap, konst och pedagogik.

Under flera år var Alexandra lärling under konstnären Yusuke Nagano. Även han är en akvarellkonstnär som bland annat ställt ut vackra målningar där han har skildrat Göteborg ur sina ögon. Alexandra känner att hon har fått med sig många viktiga lärdomar från Yusuke, där en av de mest väsentliga punkterna handlade om att konstnärskap i mångt och mycket inte handlar om en gudasänd talang, utan egentligen består av hårt arbete och ett ”jävla anamma”. Detta ingav ett hopp hos henne – för om hon kunde motivera sig själv att lägga ner arbetet så kunde också hon ta sin konst till nya höjder.

”Tack vare Yusuke-sans handledning blev jag även en bättre observatör; jag lärde mig se saker omkring mig som ditintills varit osynliga”
– Alexandra om hennes tid som lärling.

Alexandra hade länge en stor förkärlek för bläck och att teckna fram sina alster. Men under studietiden växte akvarell fram som en ny favorit då dess många spännande egenskaper växte hennes intresse. Frågorna pockade på hennes uppmärksamhet - hur målar man, hur ser akvarellens historia ut och framför allt; hur fungerar den rent kemiskt?

Många kanske tänker att konst och vetenskap är nästintill raka motsatser. För Alexandra är dock dessa två fält tätt sammankopplade och delar många likheter – de handlar båda om människans kunskapstörst samt en önskan om att försöka förstå sig själv, men också hur världen fungerar. Därmed började hon måla av samma anledning som hon gav sig in i vetenskapen – i en strävan efter att förstå varför. På så sätt kan dessa två världar ge henne de verktyg hon behöver för att på ett nyfiket vis lära sig mer om världen och hur hennes relation till den ser ut.

Specifikt intresserade hon sig för hur vatten och pigment inte är passiva komponenter, utan kan ses som aktiva krafter i skapandeprocessen. Hon beskriver det själv på ett poetiskt vis; pigmentens textur och vattnets rörelse samspelar med naturens lagar vilket leder henne till att fundera över materialets egna intentioner. Sammantaget blir det en påminnelse om hur dessa krafter är tätt sammanflätade i ett större nätverk av relationer där både människor och icke-människor aktivt deltar i att skapa den verklighet vi alla upplever.

Alexandra filosoferar mycket kring hur omvärlden och samhället ser ut, speciellt i relation till kulturen. Hon lyfter klimatkrisen som en tematik hon ser allt mer även inom konstnärliga sammanhang; en ökad oro inför den klimatkris vi kommer att stå inför – och redan gör. Hon menar att i stället för att som kreatör måla de rent visuella aspekterna, såsom smältande glaciärer, bör skapare även leta sig efter de mer komplexa och svårfångade dimensionerna. Kanske bör vi helt enkelt diskutera och ifrågasätta den människocentrerade synen på världen och leta efter andra perspektiv. Detta är givetvis en stor utmaning, men hon lägger till att det passar oss som vill utmana synen att se på natur igenom just konst.

”Jag tvingas inse att skapandet inte bara är min handling – utan ett samspel mellan mig och de material jag använder”
– Alexandra om hur gjorde akvarellen till sin.

Från blankt papper till målade träd

Trots att hon ser trädmotiv som en klyscha inom akvarellmåleri, kunde hon låta bli att låta träden ta plats även i sin konst i form av semiabstrakta verk. Hon älskar att förverkliga alla typer av träd; i form av en yvig skog, i ett öppet landskap eller bara som de är. Naturen är enkelt sagt en oändlig inspirationskälla, som därmed representerar hennes aldrig släckta törst efter kunskap. Ett par träd är en sak, men om det blir för många träd speglar det också hur det ska skymma vår sikt och verklighetsuppfattning. Hennes verk drar inspiration från olika abstrakta konströrelser men även från japansk konst och estetik.

Alexandras process från start till mål avgörs mycket på vad hon egentligen avser att måla. Om hon till exempelvis utgår från realism, börjar hon ofta med en lättare skiss som hon sedan överför till akvarellpapper, och därefter börjar målandet. Hon målar i skikt, lager-på-lager och avslutar ofta med tekniker med torr pensel. Visserligen finns det ofta en idé, men hon gillar att arbeta experimentellt och se sitt verk växa fram rent intuitivt.

I materialväg väljer hon mycket efter vilken teknik som hon använder för dagen. De senaste åren har hon dock hittat en riktig favorit i den svarta akvarellfärgen Lunar Black från Daniel Smith. Hon tillägger med glimten i ögat att det är en så viktig komponent i hennes skapande att hon säkerligen är en av de bidragande orsakerna till att färgen återkommande säljer slut i handeln.

Alexandra Walsh, Akvarellkemisten, håller i en workshop om akvarell den 24 maj i Kreatima Göteborg. Läs mer om denna här.

Vill du se mer av Akvarellkemistens konst kan du besöka hennes hemsida eller kika på Instagram under kontot @akvarellkemisten.