Lägg till i önskelista »
24 okt 2024
Taggar: Reportage, Konstnärer, Långläsning
Vad gör en tavla riktigt läskig? Det kan vara upp till betraktaren, eller så kan det vara något skrämmande som ligger till grund för motivet. Bakom många verk står det nämligen en konstnär som vågar skapa något fasanfullt med sina bara händer. Häng med när vi visar upp några av konsthistoriens mer eller mindre skräckinjagande, men fascinerande, konstverk.
Många tavlor som skapats alltigenom konstens historia föreställer fina näckrosor, gulliga djur eller glada människor som lagar mat, badar eller på annat sätt roar sig. Men det finns även en del målningen som visar prov på något helt annat - en strid, något hemskt och ibland något som konstnären själv har gått eller går igenom. Genom tiderna har några av dessa fascinerande skapelser lyfts upp till skyarna medan andra har förpassats till det fördolda. Bland verken nedan hittar du både verk som kan tyckas vara läskiga vid första anblick, men även de som till och med har en ännu mer skrämmande bakgrundshistoria.
Här följer några tavlor där skräck förekommer i mer eller mindre utsträckning. OBS! Skrämmande bilder förekommer.
En av de mest ökända skräck-konstnärerna är den spanska konstnären Francisco Goya som var aktiv under romantiken (slutet på 1700-talet – mitten på 1800-talet). Inledningsvis var hans målningar ljusare och innehöll tidstypiska porträtt av bland annat den spanska kungahuset. På grund av en okänd sjukdom blev dock hans verk allt mörkare och tyngre. Hans sena målningar blev allt mer groteska, fascinerande obehagliga och dessutom fyllda av olika typer av fasor.
Under tidigt 1800-talet målade Goya en serie oljemålningar som sedermera skulle gå under namnet ”De svarta målningarna”. 14 stycken målningar blev till på väggarna i hans eget hus, och alla kan på sitt sätt reflektera hans paranoia över att bli galen samt uppgivenhet mot mänskligheten; ett resultat av dåtida Napoleon-krig och uppror. Det kan tilläggas att Goya hade överlevt två dödliga sjukdomar vilket i sin tur hade gjort honom skräckslagen att eventuellt återfalla i dessa.
Den mest kända målningen ur serien är ”Saturnus slukar sin son” som är en av sex målningar som målades på väggen i vardagsrummet. Det vi ser har ursprung i den grekiska-romerska mytologin, där Saturnus (även kallad Kronos) äter upp ett av sina barn efter att ha fått höra en profetia som sa att hans barn skulle ta makten från honom. Troligtvis var det aldrig meningen att dessa mörka målningar skulle visas offentligt, men de överfördes senare till målarduk och finns idag att beskåda på museum i Madrid.
Andy Warhol är nog allra mest känd för sin färgglada popkonst med motiv såsom Marilyn Monroe eller burkar med tomatsoppa. Han levde efter mottot att ”skönhet finns till salu i närbutiken”, vilket förklarar att många av hans skapelser centreras kring helt vanliga saker, såsom dessa burkar, sedlar eller tvålull. Men det finns även en råd motiv som inte är lika enkelspåriga eller muntra.
1963 påbörjade Warhol en serie som han kallade ”Death and Disaster”. Dessa skapelser var så långt ifrån de glättiga konsumtionsverken han tidigare tagit fram; nu var istället döden närvarande på ett eller annat vis. ”Elektriska stolen” är en av dessa, som föreställer ett enkelt rum och en tom elektisk stol, en avrättningsmetod som då ansågs vara den mest humana. Stolen på bilden är i själva verket ett pressfotografi från Sing Sing-anstalten i New York och har därmed på riktigt avrättat dömda kriminella. I typisk Warhol-anda repeteras självklart motivet i ett flertal olika färger vilket kan tolkas som kritik emot samhällets fascination av död och våld. Att dessutom upprepa motivet flera gånger tros vara ett sätt att rikta ljus på hur avtrubbad människan blivit mot dödssymboler och statliga straffmetoder.
”Skriet” är kanske en av världshistoriens mest kända konstverk och målades av norska Advard Munch i fyra versioner samt en litografi. Verket är lite otippat målat direkt på papp, med oljefärg, kritor, pastell och kritor som verktyg. Himlen tycks lysa starkt i rött och orange medan det i förgrunden syns en skrikande gestalt som håller händerna längst med kinderna. Förutom Skriet finns det även den snarlika oljemålningen Förtvivlan (1894), där den hattprydda och uttryckslösa gestalten istället är bortvänd. Dessutom återfinns även en tredje känsla, Ångest (1894) där karaktärerna har grönaktigt spöklika utseenden. Alla verken binds samman av sin ”brinnande” natthimmel och ingår allihop i konstserier ”Livsfrisen” som Munch skapade för att just skildra människans ångest.
Historien bakom verket är en besök på en vacker utsiktsplats som blickade över de norska fjordarna. Munch har återberättat att han besökte platsen med ett par vänner när solen gick ner och färgade himlen blodröd. Han stannade upp, kände ångesten komma krypande och kände ett oändligt skrik genom naturen. Munch i sig funderade mycket på existentiella frågor kring ämnen som livet, döden och ångest – något som han gärna överförde till duk eller annat underlag han kunde komma över. Idag kan tre versioner av Skriet och många andra av hans verk att beskåda på Munchmuséet i Oslo.
Detta verk är en triptyp; ett verk uppdelat i tre delar som ofta kunde stängas genom att de yttersta verken kunde fällas inåt via gångjärn. Detta möjliggjorde för att kunna portträttera tre olika motiv i samma målning, men ”dörrarna” var även praktiska att ha vid transport och förvaring. Vid första anblick kan ”Lustarnas trädgård” tack vare sina glada färger tyckas vara en helt vanlig målning, men kikar man lite närmare kommer man kunna följa människans livscykel, med allt från födelse till det slutgiltiga brinnande helvetet.
Den vänstra panelen visar Edens lustgård, där vi ser typiskt bibliska porträtt av Eva och Adam samt djurliv som frodas i ett härligt grönt landskap. I mittendelen av verket, som också är den största delen, hittar vi mängder av mestadels nakna människor som är upptagna med olika sorters lekar men även sexuella aktiviteter. Allt i den centrala panelen är målat i starka färger och tittar man närmare är många situationer märkliga och extrema.
Den högra panelen är också den del som är mörkast, både i färgskalan men även vilka händelser som den visar upp. Om de första panelerna påvisar födelse och liv, påvisar vår sista panel ren misär och bokstavligen det värsta i den bibliska världen – helvetet. Här hittar vi flera olika synder, och synar vi verket i sömmarna hittar vi även riktigt skrämmande detaljer. Bosch kan tänkas mena att visa upp hela livets kretslopp i ett och samma verk. – med synd som en röd tråd – där man även bör notera att porträttering av en möjlig himmel saknas helt.
Francis Bacon var en brittisk konstnär som genomgående skapande verk som kan beskrivas som råa och i många fall obehagliga. Han utgick ofta från andras målningar och gärna i konstserier där liknande motiv omarbetades i flera versioner. Hans serie ”1949 Head” innehåller flera olika dramatiska målningar där långa penseldrag ger en ”skrikande” känsla eller som att huvudet håller på att slitas iväg från kroppen.
”Head VI” var den första målningen där Bacon refererade till Velásquez, som i sin tur hade målat realistiska porträtt av påvar. Bacon studerade dessa verk och skapade så kallade ”skrikande påvar” i ungefär 45 stycken olika versioner. Istället för det normala porträttet som Velásquez hade målat, valde Bacon en mörkare väg där påvens var som instängd i en sorts glasbur samt med en mun var vidöppen som i ett skrik.
Bacon hittade inte bara inspiration i andras målningar, utan även i filmens värld. Den skrikande munnen tror ha plockats direkt ifrån den ikoniska stumfilmen ”Battleship Potemkin” (1925) som just porträtterar en massaker. Glasburen kan i sin tur tolkas som ett sorts panikslaget rop på hjälp där ingen kan höra, som att påven skriker i en sorts instängd tystnad.
Samma år som “Skriet” blev till blev faktiskt en annan, lite mindre känd målning till. Den polska konstnären Henryk Weyssenhoff målade främst relativt milda och snälla landskap men då och då smyger det in ett mörker i hans konst. Ett exempel på det är den mystiska “Premonition”, som vid första anblick kan tyckas vara en enkel, om än dunkel. målning av ett vanligt hus men kikar man lite närmare finns det mer än vad man kan tro.
I målningen centrala delar återfinns nämligen självaste liemannen, som är målad med sådan precision att han nästan smälter in i målningens lila-grå-bruna färger. Vi vet inte mycket om detta verk, men troligen har döden knackat på i huset och de två hundarna känner av närvaron och ylar i kapp då de kanske känner av närvaron av något okänt och spöklikt.
Schweizisk-brittiska Johann Henrich Füssli, även kallad sitt engelska namn ovan) var en konstnär verksam under romantiken. Hans målningar var ofta mystiska och tidstypiskt gotiska. Hans mest kända målning, skapad i olja, är ”Nattmaran” som nästintill kan tyckas vara i svart och vitt. En demonliknande varelse syns sitta uppe på en kvinna som tycks vara antingen sovande eller helt medvetslös. En behaglig hästliknande varelse kan även beskådas sticka fram i mörkret.
Vid sin första visning år 1782 blev ”Nattmaran” omedelbart vida uppmärksammad, både av de som blev fascinerade av skräcken men även av de som reagerade med avsmak. Under åren har tolkningarna gått isär, där vissa menar att målningen föreställer en obehaglig mardröm rotade i folklore och sagoväsen, medan andra ser mer erotiska undertoner i karaktärernas dynamik och positioner. Även titeln på verket kan öppna för tolkning, då just ”mara” syftar på varelser som torterade eller kvävde just sovande människor. Detta kan då höra ihop med att maran, eller demonen, i verket passande nog sitter på hennes bröst då det kan symbolisera just tryck på bröstet i form av sömnparalys, svårigheter att andas under sömnen eller helt enkelt känslor av fruktan och ångest.
